Ultraljudsapparater som ska skrämma bort råttor och möss har blivit allt vanligare på marknaden — men fungerar de i verkligheten? Det är en fråga många villaägare och fastighetsägare undrar över. Här reder vi ut vad forskningen säger och vad svenska studier från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) visar.
Vad är ultraljud och hur ska det fungera?
Ultraljud är ljud med en frekvens över 20 000 Hz – alltså ljud som människor inte kan höra. Råttor och möss däremot har ett betydligt bredare hörselspann och uppfattar höga frekvenser mycket tydligt.
I naturen använder gnagare själva högfrekventa ljud för att kommunicera – till exempel vid varning, stress eller fara. Teorin bakom ultraljudsbaserade skrämmor är därför enkel:
Om man utsätter djuren för obehagliga eller störande ljud i deras känsligaste frekvensområde ska de uppleva miljön som otrygg och lämna platsen.
Hur fungerar en rått och musskrämma i praktiken?
Ultraljudsskrämmor mot råttor och möss marknadsförs ofta som en enkel lösning: koppla in, och problemet försvinner. Men vad är det egentligen som händer när man stoppar in en sådan apparat i vägguttaget?
I praktiken är det en liten ljudsändare. Inuti sitter en elektronikdel som skapar en högfrekvent signal och en särskild typ av högtalare – oftast ett så kallat piezoelement – som omvandlar signalen till ultraljud.
När skrämman startar skickas elektriska pulser till högtalaren, som börjar vibrera extremt snabbt – tiotusentals gånger per sekund. Det är dessa vibrationer som skapar tryckvågor i luften. För människor är ljudet ohörbart, men råttor och möss kan uppfatta det eftersom deras hörsel är anpassad för betydligt högre frekvenser än vår.
Ultraljud sprids som en ficklampa – inte som “vanligt ljud”
En viktig detalj är hur ultraljudet rör sig i ett hem. Till skillnad från musik eller röster sprids ultraljud inte effektivt runt hörn och genom material. I stället beter det sig mer som ljus från en ficklampa:
- Det går främst rakt fram
- Det stoppas av väggar och dörrar
- Möbler, kartonger och textilier dämpar effekten
- Ljudet tappar styrka snabbt med avstånd
Det innebär att placeringen kan vara avgörande. En råttskrämma bakom en soffa eller i ett fullt förråd kan i praktiken “skjuta” ultraljudet rakt in i hinder – och lämna stora delar av rummet utan tillräcklig nivå.
Vad säger tidigare forskningen om ultraljud mot gnagare?
Den samlade forskningen från 1970-talet och framåt visar en relativt tydlig tendens: ultraljud kan påverka råttor och möss initialt – men effekten är ofta begränsad i tid eller omfattning. Flera studier har undersökt både laboratoriemiljöer och verkliga byggnader.
Laboratorietester: 30–50 % minskning – sedan ingen effekt
Under 1990-talet genomförde Stephen A. Shumake vid Denver Wildlife Research Center en serie kontrollerade tester av kommersiella ultraljudsapparater. Råttor exponerades för generiska ultraljudssignaler i experimentmiljö där forskarna noggrant mätte rörelseaktivitet, födosök och hur ofta djuren passerade vissa zoner.
Djuren exponerades för generiska ultraljudssignaler över 20 kHz, och forskarna mätte rörelseaktivitet och undvikandebeteende.
Resultaten visade:
- Initial minskning av rörelseaktivitet på cirka 30–50 %
- Ingen statistiskt signifikant avskräckande effekt efter 3 dagar
- Tydlig habituering (tillvänjning) när signalen var monoton
Råttorna återgick alltså till normala rörelsemönster trots att ljudet fortfarande var aktivt.
Fält- och laboratorietester av 11 enheter råttskrämmor
Liknande resultat återfanns vid The Danish Pest Infestation Laboratory, där man testade 11 olika ultraljudsenheter – inklusive modeller som varierade frekvens och slumpmässiga intervaller för att minska risken för tillvänjning.
Testerna bestod av både laboratorieupplägg och kontrollerade fältliknande miljöer. Råttor placerades i testutrymmen där de hade tillgång till föda och rörelsezoner. Ultraljudsenheterna installerades enligt tillverkarnas instruktioner.
Resultatet var ännu mer tydligt:
- Initial avskräckning varade i 30 minuter till 3 timmar
- Ingen varaktig minskning av population eller rörelsemönster
- Snabb återgång till normal aktivitet
Trots tekniska variationer mellan produkterna var slutsatsen att generiska ultraljudssignaler inte gav långsiktig effekt i praktisk miljö.
SLU och Villaägarna: en tydlig vetenskaplig slutsats
Den här forskningsbilden fick genomslag även i Sverige. När frågan om ultraljud blev omdebatterad valde Villaägarnas Riksförbund att be Bo Algers, professor (emeritus) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), att sammanfatta det vetenskapliga läget.
Algers gick igenom den internationella litteraturen – inklusive de amerikanska och danska studierna – och konstaterade att kontrollerade försök visat:
- Marginella avstötningseffekter på cirka 30–50 %
- Snabb tillvänjning
- Avsaknad av dokumenterad långtidseffekt
Hans slutsats var tydlig och har ofta citerats i debatten:
“Den vetenskapliga litteraturen ger inget stöd för antagandet att ultraljudsapparater skulle vara effektiva över tid.”
Det är just denna historiska bakgrund som gjort att ultraljud under många år betraktats som verkningslöst – eller i folkmun som en bluff. Inte för att det aldrig gav någon effekt alls. Utan för att effekten var för kort, för svag och för osäker för att lösa ett verkligt problem.
Ultraljud som faktiskt fungerar?
Det är mot denna bakgrund – 40 år av kortvariga och begränsade resultat – som SLU-studien om Repello ska förstås.
I stället för att använda generiska, monotona ultraljudstoner bygger tekniken på forskning inom bioakustik vid Luleå tekniska universitet. Utgångspunkten har inte varit att skapa ett “störande” ultraljud, utan att analysera hur råttor själva kommunicerar fara.
När brunråttor upplever ett akut hot kan de skapa ett tandgnisselrelaterat varningsljud i ultraljudsregistret. Det är en signal som andra råttor tolkar instinktivt. Den är kopplad till djurets limbiska system – hjärnans centrum för rädsla och överlevnad.
Repellos signal har därför designats för att efterlikna denna typ av varningsljud.
Så genomfördes SLU:s långtidstest med Repellos ultraljud
För att se om signalen fungerade i praktiken testades den inte i ett laboratorium, utan i en verklig bostadsmiljö med dokumenterade problem med vild brunråtta.
Studien genomfördes i ett flerbostadshus där tre olika utrymmen övervakades: ett rum, en korridor och en skrubb. Med infraröda kameror registrerades råttornas aktivitet över tid – först före att Repellos signal aktiverades, och därefter under en tre veckor lång period med ultraljudssignalen igång.
Resultatet var markant.
Under interventionsperioden minskade antalet registrerade råttobservationer med över 90 procent jämfört med perioden innan.
Men det mest slående var beteendet hos de råttor som ändå dök upp i kamerorna: när de exponerades för ljudmiljön vände de och flydde direkt. I praktiken innebar det en 100-procentig avskräckande effekt vid direkt exponering i de övervakade ytorna.
Det betyder att studien visade två saker samtidigt:
- en tydlig skrämmande effekt i stunden (råttorna flyr direkt)
- en långvarig effekt över tre veckor (kraftigt minskad aktivitet)
Jämförelse: därför sticker SLU-studien om Repello ut
För att förstå varför resultaten väckt uppmärksamhet räcker det att ställa SLU-studien sida vid sida med de mest citerade testerna från 1990-talet. Då blir skillnaden tydlig – både i miljö, signaltyp och framför allt i varaktighet och tillvänjning.
| Faktor | Shumake (1995/1997) | Danish Pest Infestation Laboratory (11 enheter) | SLU-studien om Repello (LTU/Örjan Johansson) |
| Testmiljö | Kontrollerade tester (experimentell miljö) | Kontrollerade tester (experimentell miljö) | Verklig bostadsmiljö (fält) |
| Population | Råttor i kontrollerat upplägg | Råttor i kontrollerat upplägg | Vild brunråttpopulation |
| Effektstorlek | Ca 30–50 % minskning av rörelseaktivitet | Initial avskräckning, men utan varaktig mätbar effekt | 100 % avskräckande effekt, 91 % mindre observationer |
| Varaktighet | Ingen signifikant effekt efter 3 | Ca 30 min – 3 timmar | 3 veckor |
| Tillvänjning | Snabb tillvänjning | Snabb tillvänjning | Inga tecken på tillvänjning |
| Signaltyp | Generiska/monotona ultraljudssignaler | Generiska/monotona ultraljudssignaler | Bioakustisk, pulserad varningssignal (25–85 kHz) |
Det är just kombinationen av bioakustiskt designad varningssignal, test i verklig bostadsmiljö och mätbar effekt över flera veckor som gör att SLU-resultatet bryter mot den historiska forskningsbilden där ultraljud oftast gav en kort reaktion – och sedan förlorade effekt när djuren vande sig.
